En arbetsgrupp inom IPA Sweden, Barns Rätt Till Lek, har i
ett år nu arbetat med frågan om barn som inte leker. Vad kan vi vuxna göra?
Vems är ansvaret? Hur går vi vidare? Nästa steg blir att förankra frågan hos
dem som möter barnen i sin verksamhet. Som del 1 i vårt projekt har vi
författat en liten text.
Till alla som minns att de en gång varit barn.
Livet leker – för den som kan koden.
Tänk att vi nu har fått veta vad det var som hände när vi for till månen i en
fåtölj eller slog ihjäl alla blekansikten eller hade den sötaste babyn i hela
landet.
Det började med att de vuxna lekte tittut. De såg oss. Vi såg dem. De försvann
och kom tillbaka. Lättnaden var enorm och skrattretande. Den bekräftelsen gav
en nödvändig bindning för livet. Sedan följde år av lek. Med syskon och
kamrater. Eller ensam med fantasien ibland. Vi fick en grund lagd för empati,
kreativitet, intuition och god kommunikationsförmåga. En grund för konsten att
genom leken lösa konflikter i symbolform. En grund för logiskt tänkande och för
humor!
Hemligheten tycks heta spegelneuroner (1). Människan är den enda stora primaten
som har nät av spegelneuroner i sin hjärna. De verkar vara förutsättningen för
all mänsklig samvaro.
De aktiveras av våra närmaste vuxna när vi är nyfödda och
de utvecklas genom leken. Enligt all tillgänglig forskning är lekens betydelse
för vår intellektuella och emotionella utveckling helt och hållet avgörande.
Därför måste vi uppvärdera synen på barndomen. I stället för att stressa våra
barn att bli vuxna snabbt och kräva mätbara prestationer i skolan och idrotten
måste vi låta deras barnhjärna”(2) mogna. Länge. Barnen måste få leka utan att
avbrytas av schemalagda aktiviteter. De måste få leka tävlingar i sport och
andra färdigheter utan krav på prestation. Vi måste värna platser som lämpar
sig för lek så att inte bilarna får allt tillgängligt utrymme. Vi måste ta till
vara all underbar erfarenhet av utelek med vuxennärvaro som finns i Parkleken.
Vi
måste slå vakt om den fina svenska förskolan och den tradition av lekpedagogik
som bland andra professor Birgitta Knutsdotter Olofsson (3) beskrivit i sin
forskning.
Kort sagt:
Vi måste påminna våra beslutsfattare, tjänstemän, pedagoger och
andra som bestämmer över barns uppväxtförhållanden om lekens betydelse. Deras
beslut påverkar ju livet för barnen och möjligheterna för dem att bli
fungerande vuxna, ja, kanske t o m lyckliga. Vi måste hjälpa till att öka
föräldrars kunskap om lekens positiva betydelse för barnens utveckling.
Vi
måste helt enkelt starta en folkrörelse till försvar för barndomen!
Vi börjar med att se till att ALLA barn blir delaktiga i lekens gemenskap. Vi
kan inte stillatigande se hur barndomen förvägras somliga barn. Barn med av
krig traumatiserade familjer, barn med kriminellt belastade, missbrukande
föräldrar, barn som av en eller annan anledning inte lär sig att leka. Alla
tillhör de vårt ansvar. Alla behöver minst en vuxen som ser och bekräftar dem.
Alla behöver någon som kan lära dem att leka.
Det behövs en verktygslåda som med enkla medel visar hur man kan väcka
leklusten hos barn i olika åldrar. Vi behöver hjälpas åt att skapa en enkel
utrustning som kan finnas på Barnavårdscentralerna, i förskolan, hos
socialtjänsten, i väntrummet på barnsjukhuset. En liten verktygslåda med vars
hjälp man snabbt kan avgöra om ett barn har knäckt lekkoden.
Förmågan att leka
är inte medfödd. Den måste förmedlas från generation till generation och det
krävs medvetna vuxna för att hitta de barn som inte åker med på lektåget.
Samförstånd,
ömsesidighet, turtagande är grunden till all lek och genom leken kommer sedan
allt det där goda: fantasi, kreativitet, intuition, kommunikationsförmåga,
konsten att genom låtsaslek lösa konflikter i symbolisk form och inte minst
empati. Tanken på vad mer empati i världen skulle kunna åstadkomma är lätt
svindlande. Dessutom visar en ekonomisk kalkyl (4) att varje krona som satsas
på förebyggande verksamhet är en god investering. Alla barn med olycklig
barndom blir inte missbrukande kriminella - men hur många missbrukande
kriminella har haft en lycklig barndom? Om någon vuxen hade sett dem, gett dem
värme och bekräftelse så kanske de hade sluppit förgifta sig själva och
tillvaron för sina offer. Och sina barn. Det som Skå-Gustav kallade ”det
sociala arvet” gäller än idag. Att ”bryta det sociala arvet” är vårt ansvar.
Leken
är metoden.
Vi måste bli många. Jättemånga.
Vill du vara med?
Helga Henschen säger i en
DN-intervju:” Jag vill vara barnslig men inte naiv. Det är roligt att vara
barnslig. Den som inte är litet galen är inte riktigt klok. Jag vägrar att bli
avtrubbad och fyrkantig – jag vill vara mjuk, levande och djävligt klar i
bollen.”
George Bernard Shaw:”We don’t stop play because we grow old, we grow
old because we stop playing.”
Friedrich Schiller: ”Människan är människa fullt
ut bara när hon leker.”
Organisationen finns redan: IPA-Barns Rätt Till Lek
(
www.ipa-sweden.org). FN:s Barnkonvention
är basen.
Läs:
(1) Joachim Bauer ”Varför jag känner som du känner”, Natur & Kultur
(2) Matti Bergström ”Svarta och vita lekar”
(3) Birgitta Knutsdotter Olofsson ”De små mästarna”, HLS Förlag och ”I Lekens
Värld”, Almqvist & Wiksell
(4) Ingvar Nilsson och Anders Wadeskog ”Kostnad för utanförskap”
IPA-arbetsgruppens deltagare
Manne af Klintberg (
manne@ipa-sweden.org)
Barbro Samuelsson (barbro@ipa-sweden.org)
Karin Porserud (karin.porserud@kungsholmen.stockholm.se)
Inger Ahlberg (in.ahlberg@telia.com)
Eva Norén-Björn (eva.noren-bjorn@bo.se)
Ylva Andersson (ylva.andersson@varmdo.se)